Om Gästrike-Hälsinge nation

De äldsta skriftliga uppgifterna om Gestrike eller Helsinge nationer – de slogs ihop 1811 – är nämligen daterade redan 1646. Dessutom bör de ha funnits viss tid dessförinnan eftersom Uppsala universitet ju tillkom redan 1477. Bruket att studenter samlades efter geografiskt ursprung hämtades nerifrån kontinenten; bland andra universitetet i Paris. Denna tid var pennalism tyvärr ett stående inslag bland nationerna i Uppsala varför myndigheterna till slut förbjöd dem. Detta ledde dock bara till att de fortsatte ”underground”. Då gjorde de styrande en helomvändning och införde 1663 ett obligatorium. För att studera vid universitet måste man vara med i en nation ledd av en Inspektor hämtad ur professorernas krets.  De kraven släpptes bara för några år sedan.

Efterhand fick nationslivet mera ordnade former; framför allt under 1800-talet. Länge hyrde man dock in sig i mer eller mindre tillfälliga lokaler; höll inte så sällan till hemma hos Inspektor. Men med frikostigt stöd från hembygden skaffade sig Uppsalas nationer egna hus; i högtidliga sammanhang kallade ”Hembygdens ambassader vid akademien”. 1880 invigdes GH:s nationshus – först hade man tänkt sig en större byggnad som dock befanns för dyr; därför övertogs ritningarna av östgötarna längre bort på Trädgårdsgatan. Vårt hus har sedan dess byggts till och om ett antal gånger. Inför 200-årsjubileet 2011 fick det en ordentlig ansiktslyftning, både till interiör och exteriör.

Nationshuset innebar givetvis en stor förändring eftersom medlemmarna nu verkligen fick det ”andra hem” i Uppsala som man så länge hade talat om. Här fanns lokaler för fest och för allvar med särskilda utrymmen för kuratorsexpedition och bibliotek. Inte minst viktiga var sällskapsrummen där man till vardags möttes för att i lugn och ro läsa lokaltidningar hemifrån och spela schack eller bräde. Utöver baler och gasker arrangerades i högtidssalen talövningskvällar med tidvis mycket stor anslutning. Där hade också de egna spexarna liksom nationskören goda övningslokaler inför olika framträdanden – inte minst uppe i Gävleborg. Samtidigt ställde ett antal generösa donatorer upp medstipendiefonder som stod öppna för GH:are.  En nationsfana skapades – som därefter fått flera efterföljare – liksom en nationsgrav.

1900-talet medförde åtskilliga förändringar; viktigast var kanske att GH efterhand även fick kvinnliga medlemmar. Detta ledde uppenbarligen till att gaskerna gavs ett mera städat innehåll eller som saken uttryckts ”Groggbänken byttes ut mot tebordet”. Kontakterna med hembygden var långa tider mycket intima; nationen arrangerade sålunda spelmansstämmor där. Inte minst inspirerades dessa aktiviteter av den hälsinge som kallats GH:s störste son: ärkebiskopen, nobelpristagaren mm Nathan Söderblom. Denne började sin bana på nationen som förste kurator och var senare Inspektor.

Under seklets senare hälft skaffade nationen egna bostäder, vilket ledde till att mycket av nationslivet kom att flytta upp till korridorerna vid Studentvägen. Trädgårdsgatan var dock länge Uppsalas filmgata med hela tre biografer, ofta träffades man därför på GH för att bestämma vad man ville se. Och kanske man passade på att avnjuta den exklusiva nymodigheten TV; i dess ruta såg sålunda våren 1961 ett glatt gäng nationsmedlemmar i bottenvåningens brasrum hur masttopparna på Vasaskeppet bröt vattenytan efter 333 år nere på bottnen. Ett år senare tillkom nationstidningen med det fyndiga namnet GHasetten. Men nu är vi framme i nutid och därmed slutar denna rapsodi.

– Bo G Hall